Våra barn är viktigare än högerns vilja att privatisera

Psykisk ohälsa är en av vår tids största folksjukdomar. Alla diagnoser är inte sjukdomar men Folkhälsomyndighetens definition förkunnar att en folksjukdom är ett tillstånd som har hög förekomst och som anses ha stor påverkan på befolkningens hälsotillstånd.

Det omfattar så klart neuropsykiatriska tillstånd och diagnoser samt depression, ångest och stressyndrom. Våra barn är dessvärre inte förskonade utan många mår väldigt dåligt.

Flera partier i regionen har nyligen lyft fram att de vill privatisera Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) för att korta köer och ge barn rätt vård och stöd tidigare.

Det är en villfarelse. Privatisering av Bup åstadkommer blott två effekter. Den första effekten är att kompetensen splittras och sprids med vinden. Den andra effekten är att vård- och stödfunktioner kring barnen blir ännu mer fragmenterad.

Redan i dag är vården kring barn med neuropsykiatriska diagnoser mycket uppdelad. Det är svårt för både barn och föräldrar att navigera rätt. Barn- och ungdomspsykiatrin, Barn- och ungdomshabiliteringen, Barn- och ungdomshälsan, Barn- och ungdomsmedicin, Ungdomsmottagningen, Barnhälsovården, ”En väg in” och flera primärvårdsinsatser via vårdcentraler.

Lägg där till skolan och den allt för ofta underdimensionerade skolhälsovården. Inte undra på att över 80 % av föräldrarna till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och diagnoser har fått gå ner i arbetstid eller är sjukskrivna på grund av en ohållbar situation kring barnet.

Detta logistiska helvete vill alltså flera partier i regionen ge ytterligare en dimension. Det tror vi är fel väg att gå.

I stället är det dags att stärka och samla vården kring barnet. Det är ju så klart lätt att säga så men vi har också förslagen för ändamålet. Vänsterpartiet vill se personliga samordnare som fungerar som en stödfunktion för barnet och som en avlastning för föräldrarna när det gäller planering av vård- och stödinsatser exempelvis genom att, när det är möjligt, samla vården kring barnet istället för att barnet ska behöva åka till så många olika platser.

Det skulle sannolikt minska sinnesintrycken som barnet utsätts för och sannolikt minska stressen för vårdnadshavare. Samordnare skulle också kunna vara en viktig länk mellan vården och skolan.

Det är kolossalt viktigt att inte glömma bort de minsta barnen. Många av aktiviteterna som finns i dag är riktade för de som är tretton år eller äldre.

Det har skrivits spaltmeter om kötiderna för utredning hos Bup men det har inte skrivits lika mycket om alla köer som möter barnet efter avslutat utredning, eller väntelista som det så käckt kallas. Det är långa väntetider för att bland annat få träffa dietist, logoped och arbetsterapeut. Det blir så klart mycket frustrerande för alla inblandade parter.

Därför vill Vänsterpartiet att regionen satsar på fler arbetsterapeuter och fysioterapeuter inom psykiatrin, vi tror att dessa professioner kan göra stora insatser för barnets psykiska hälsa. Vi vill också att regionen anställer fler dietister och logopeder. För att klara av att rekrytera all kompetens som det finns behov av så är det en förutsättning att regionen erbjuder bra löner, arbetsvillkor, utbildningstjänster och en tydlig och framtidsinriktad strategi att samlas kring.

Tillsammans med föreningslivet och kommunerna så behöver regionen samverka för att barn med olika funktionsnedsättningar ska få tillgång till fritidsaktiviteter på sina villkor.

Det kan handla om fler specialpedagoger på Kulturskolan så att barn med exempelvis ADHD eller autism kan delta i aktiviteterna tillsammans med andra på lika villkor. Det kan också handla om att särskilt stödja idrottsverksamhet som riktar sig till, eller som skapar goda förutsättningar för, barn med funktionsnedsättningar att delta.

Det är kolossalt viktigt att inte glömma bort de minsta barnen. Många av aktiviteterna som finns i dag är riktade för de som är tretton år eller äldre.

Det ligger lite utanför mitt bord, men jag måste ändå skriva några rader om skolan. Inte minst eftersom jag själv är legitimerad lärare. Skolan är ofta den plats där barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar mår som allra sämst. Ändå är de nyfikna och törstar efter kunskap precis som alla andra barn, ibland till och med mer.

Att de mår dåligt i skolan beror på att de inte får rätt förutsättningar. Det kan bottna i skolsköterska och kurator som allt för sällan är på plats, hög personalomsättning kring barn som är i stort behov av stabilitet och förutsägbarhet samt kunskapskrav som i hög grad premierar exekutiva förmågor och samtidigt nedvärderar klassisk faktabaserad kunskap. Det är hög tid att Sveriges skolpolitiker slutar sova nu.

Vården, skolan, föreningslivet och alla vi andra måste samlas kring barnen och ge dem rätt förutsättningar alldeles oavsett om det föreligger en funktionsnedsättning eller inte. Att tro att ytterligare splittring i form av privatiseringar är någon tillgodo, förutom möjligen framtida ägare, är naivt.

Mikael Ekvall (V)

Regionråd i opposition

Dela den här sidan:

Kopiera länk