Månad: april 2011

– Ta bort alla tidsgränser för den enskilde och låt läkarna avgöra vem som är sjuk eller frisk. Det är enda sättet att göra individuella bedömningar, säger Wiwi-Anne Johansson apropå de föreslagna förändringarna i sjukförsäkringen.

På DN Debatt idag kommer regeringen med förslag till att lappa och laga i en orimlig sjukförsäkring. Nu ska det införas ett nytt begrepp för sjuka – ett oskälighetsbegrepp för dem som är för sjuka att arbeta. Detta efter de rigida tidsgränser regeringen infört för hur länge en sjuk får vara sjuk. Detta ökar inte rättssäkerheten för den sjuke.

– Ta bort alla tidsgränser för den enskilde och låt läkarna avgöra vem som är sjuk eller frisk. Det är enda sättet att göra individuella bedömningar som tar hänsyn till vem som är sjuk och vem som är frisk. Rehabilitering för sjuka bör ske i lugn och ro och ställ istället krav på rehabiliteringsinsatser på vården så att sjuka får rehabilitering i tid. Ge sjuka tillbaka sina rättigheter och lägg skyldigheterna på sjukvård och arbetsgivaren – inte på den sjuke. Det säger Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot och talesperson i socialförsäkringsfrågor för Vänsterpartiet.

– Regeringen vill fortsätta att bestämma hur länge en sjuk får vara sjuk och det är det som i grunden är fel. Att rada upp undantag och införa nya begrepp för att krångla sig ur de svårigheter som dessa tidsregler skapar är dömt att misslyckas. Ta bort tidsgränserna och överlåt bedömning av om en person är frisk eller inte till de som kan avgöra det – nämligen läkarna. Det är det enda rimliga. Förslagen Ulf Kristersson kommer med idag imponerar inte, enligt Wiwi-Anne Johansson.

Det är brist på riskkapital inom en rad svenska branscher. Riskkapitalbolagen har minskat sina investeringar med 60 procent de senaste två åren. Satsningar i unga tillväxtbolag har rasat. Värst drabbade är innovationsföretag. Det är en mycket allvarlig situation för Sveriges framtida utvecklingsmöjligheter. När nya företag inte får möjligheter att utvecklas slår det hårt mot den framtida sysselsättningen, landets konkurrenskraft och mot den ekonomiska tillväxten.

Frågan är varför viljan att satsa pengar i unga svenska företag försvunnit.

Svaret är att det finns andra investeringar som ger långt högre vinst, har en stabil tillväxt och en extremt låg risk. Det handlar om svensk vård, skola och omsorg. I takt med att riskkapitalbolag som IK Investment Partners, Nordic capital och EQT nu vräker in pengar i tidigare offentliga verksamheter så stryper riskkapitalbranschen samtidigt pengarna till små svenska tillväxtbolag.

Varför göra investeringar där riskerna är stora när man kan köpa ett vårdföretag med garanterad vinst från dag ett tack vare svenska skattepengar?

Det här är såklart tragiskt, inte bara för att svenskt näringsliv dräneras på det så viktiga riskkapitalet utan också för att välfärden är en sektor där riskkapitalbolagen inte hör hemma överhuvudtaget. Från att ha varit viktiga aktörer för att utveckla svenskt näringsliv så håller riskkapitalbolagen nu på att hamna i ett svårartat bidragsberoende. Utan svenska skattepengar skulle deras vårdbolag, skolbolag och omsorgsbolag inte överleva en sekund. Och deras vinst som tidigare genererades av smarta idéer genereras nu av skattepengar som man smusslar undan och stoppar i egen ficka.

Dessutom behöver riskkapitalbolagen inom välfärden inte bry sig om konjunkturen. Finanskrisen upplevdes av välfärdsbolagen som en mysig höstvind utanför kontorsfönstret. Människor fortsätter ju att bryta benen och bli gamla oavsett Tokyobörsens stängningsindex.

Och skattepengarna fortsätter att trilla in. Den så omhuldade teorin om att hungriga lejon jagar bäst verkar inte längre gälla riskkapitalbolagen. Riskkapitalbolagen har blivit både slöa och feta efter att ha matats med svensk skattefinansierad välfärd.

Riskkapitalbolagen använder också våra skattepengar till att köpa och sälja andra bolag för att utvidga sina välfärdsimperier. Riskkapitalbolagen är helt enkelt inga riskkapitalbolag längre, risken är borta och ersatt av en garanti från oss skattebetalare att alltid ställa upp med pengar.

Vi har sett exempel på investeringar som har gett uppemot 450 procents avkastning vid försäljning. Enligt SCB så har välfärdssektorn högre avkastning på eget insatt kapital än genomsnittet inom svenskt näringsliv.

Om man jämför exempelvis den privata omsorgsverksamheten med en bransch som blivit anklagad för att vara vinstgalen, elbranschen, så visar det sig att elbranschen har en avkastning på 15 procent medan omsorgssektorn har en dubbelt så hög avkastning – 33 procent.

Men det kanske osmakligaste av allt i den här soppan är att medan våra skattepengar möjliggör riskkapitalbolagens expansion så ser riskkapitalbolagen till att slippa betala skatt själva genom trixande. Bland annat gör de enorma ränteavdrag på sina så kallade internlån med skyhöga räntor som sedan dras mot vinsten.

Nästan inget bolag inom välfärden som blivit uppköpt av riskkapitalbolag betalar någon skatt efter uppköpet.

Allt det här gör det ganska riskfritt för riskkapitalbolagen att investera i svensk välfärd. Företag som dras till de verksamheter som ger den högsta vinsten kan helt enkelt inte ignorera svenska vårdcentraler, äldreboenden, skolor och förskolor eftersom det är där pengarna finns. Men för samhället i stort är det här förödande eftersom riskkapitalbolagen samtidigt överger de branscher där de skulle behövas. Ett samhälle där företag inte utvecklas och nya branscher hindras från att växa fram på grund av brist på riskkapital är ett stagnerande samhälle.

Många har beskrivit privatiseringen av välfärden som framtiden. Det är tyvärr precis tvärtom.

Svenska företag behöver riskkapital. Svensk vård, skola och omsorg behöver långsiktighet och solidariska lösningar, inte riskkapitalbolag.

Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet

(Artikel publicerad i Expressen, 2011-04-11)