Den senaste tiden har det dykt upp en debatt i Sverige om ensamkommande flyktingbarns ålder. Min partikollega Christina Höj Larsen (SVTdebatt 12-04-26 ) har ifrågasatt metoderna för att åldersbedöma de som misstänks vara över 18 och Centerpartisten Staffan Danielsson (DN debatt 12-04-26) har ifrågasatt mottagandet och hittat på en sanning om att en stor del av de ungdomar som kommer är över 18 år. Jag arbetar som föreståndare och projektledare med ensamkommande flyktingbarn och vill till att börja med att dementera påståendet att de flesta är över 18. När man ser våra grabbar, eller unga män, leka med bilar, måla eller lägga pärlplattor med en 6 årings ivrighet så känns inte handledens tjocklek så relevant. Oavsett om de är 16 eller 20 så har de aldrig fått vara barn i sitt hemland.

Frågan som jag istället vill diskutera är varför man som 20 åring säger att man är 16. Antagligen inte för att man så gärna vill jobba till 69 när man blir pensionär. Antagligen inte heller för att man vill ha läggtider, mattider eller en god man som talar om att man inte får köpa läsk och godis. Nej antagligen så säger man att man är under 18 av två skäl, dels att mottagandet för de som är över 18 har en så mycket sämre kvalité än om man är under 18 och dels för att man upplever att det är lättare att få uppehållstillstånd om man är under 18.När jag sett killarna som kommer till oss oavsett om de är över eller under 18 så ser jag otroligt ambitösa, artiga, trevliga och glada grabbar som inte vill något hellre än att få uppehållstillstånd och skaffa en utbildning och jobb. Ett infött svenskt barn börjar redan i mammas mage att kosta samhället pengar och fortsätter göra det genom barnbidrag, barnsjukvård, barnomsorg, skola, studiebidrag, gymnasieskola och ev. universitetsutbildning. Det tar ungefär 20-25 år för ett ”svenskt” barn att bli skattebetalare. Om vi kan få våra invandrarungdomar att komma ut i arbete efter 6-7 år så vill jag att ni som talar om kostnader för invandringen använder detta som ett räkneexempel.  Jag tror nämligen att det är just dessa invandrarungdomar som Sverige kommer att behöva i framtiden.

Jag menar att skillnaden mellan att vara 17,5 och 18 år är alldeles för stor. Medan de som är barn får skola, mat, omsorg och boende får de vuxna klara sig helt på egen hand.  Jag tror att för att arbeta och skapa någonting positivt för våra nya medborgare så kan ett alternativ vara att ha ett steg till i mottagandet, ett slags ”unga vuxna” mottagande för de som är mellan 18 och 25år. Kommunerna kan få uppdraget att starta integrationsenheter för dessa unga vuxna där vi kan erbjuda t.ex. yrkesutbildning, praktik, visst boendestöd och samhällsorientering på ett sätt som gör att steget mellan 17,5 och 18 år inte blir så stort. Jag är övertygad om att med rätt stöd i vårt mottagande är detta en av de viktigaste investeringarna vi kan göra i vårt land där vi ju har en allt äldre befolkning.

För de allra flesta kommuner är verksamheten med ensamkommande flyktingbarn en ny verksamhet och för de allra flesta kommuner kommer de ungdomar som kommer att vara ett välkommet tillskott i befolkningsstatistiken och så småningom skattebasen. Kan vi bara se till att ta tillvara de resurser dessa ungdomar är och se det goda mottagandet som en investering för framtiden så har vi en vinna-vinna situation. Nu ska vi bara hitta det bästa sättet att välkomna våra nya medborgare på oavsett om de är 17,5 eller 18 år gamla.

Alexander Lowejko