Vi i vänsterpartiet anser att de gemensamma skattepengarna ska gå till välfärden. De ska gå till mer personal i form av fler undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter osv. Nedskärningar leder till sämre vård. Det leder dessutom till en högre arbetsbelastning för de som arbetar inom vården. Vilket i sin tur leder till fler sjukskrivningar. Det blir helt enkelt en ond spiral.

Pengar som idag går till dyr marknadsföring skulle i stället kunna gå till fler anställda med bättre löner och schystare arbetsvillkor. Är det inte ganska märkligt att vinstpengarna försvinner ut ur landet. Vi som är medborgare betalar företagen pengar, men vi får inte ta del av vinsten. Vinsten är alltid privat, men skulderna är alltid gemensamma. Felet med dagens aktiebolag är att de har vinsten som huvudintresse- inte kvalitet! Vi är för alternativ i form av kooperativ, stiftelser och småföretag med kvalitet som högsta intresse.

Idag konkurrerar de stora riskkapitalbolagen ut de mindre företagen som har som mål att ta över minst 50 procent av all vård i Sverige. Det kallar inte jag för valfrihet. Valfrihet för mig är istället att brukaren får välja om när de vill ha dusch, morgonhjälp, kvällshjälp. Om de vill ha en promenad varje dag. Vi vill också se en kompetenshöjning av personalen fler utbildade undersköterskor. Högre löner. Det är orimligt låga löner för undersköterskor idag- de förtjänar mer! För att locka unga människor till att arbeta inom vården måste man höja statusen. Det gör man inte genom att sänka lönerna och öka arbetsbelastningen. Snarare tvärtom!

I vänsterpartiets budget för 2014 föreslår vi 3 miljarder till den offentliga omsorgen. Det skulle innebära 7500 fler tjänster inom äldreomsorgen. Detta skulle betyda självbestämmande och verklig valfrihet för våra äldre.

Mikael Kalin, Vice ordförande för Vänsterpartiet i Jönköping samt distriktsstyrelseledamot för Vänsterpartiet i Jönköpings Län

Det är verkligen trist att ta del av den borgerliga sidans syn på barnfattigdom. Den demonstrerades vid senaste kommunfullmäktigesammanträdet i Värnamo.

I vår motion yrkar vi på att kommunen ska ha klara regler för hur man ska möta barnfattigdomen i skolvardagen. Och vi vill att en gång om året ska kommunen arrangera en studiedag för all skolpersonal där man har barnfattigdom som tema.

Vi vill alltså att kunskapen om barnfattigdom bland alla dem som jobbar med barnen ska öka.

Förslaget avslogs av de borgerliga politikerna.

Det är ett nedslående dokument som barn- och utbildningsförvaltningen presenterar med anledning av motionen.

”En studiedag kring elevsociala frågor kan anordnas om behov finns”, heter det.

Att behovet finns är ju uppenbart. Men om vi inte fattar beslut om att sådana studiedagar ska genomföras varje år, så blir det inga. Det har det ju inte blivit hittills trots att behovet finns.

Vad vi är ute efter är ett kontinuerligt och målinriktat arbete med åtgärder för att stödja de barn och ungdomar som är mest utsatta. Vi vill att det kravet ska tas på allvar.

Ojämlikheten har ökat kraftigt under senare år. Det drabbar barnen allra hårdast.

Jag lyssnade på författarinnan Susanna Alakoski på teve häromdagen. Hon kom som liten till Sverige från Finland. Hon vet precis vad barnfattigdom är. En stor del av hennes författarskap handlar om det.

”En känsla av skam alstras av fattigdom”, berättade hon.

Hon hävdade att medelklassen viftar bort angelägenheten i den svåra frågan om fattigdom.

Hon pekade på det individuella lidandet. Hon har lidit här som invandrarbarn i Sverige.

”Jag vet att jag inte är ensam”, sa hon. ”Inte då, och inte nu.”

Även författarinnan Eija Hetekivi Olsson, nominerad till Augustpriset för sin roman ”Ingenbarnsland”, skriver om eländet för ett invandrarbarn i Sverige.

Varför blundar den borgerliga sidan för de fattiga barnens situation? De borgerliga ledamöterna borde läsa mera skönlitteratur så kanske de fattar bättre beslut.

Svante Olson 

Värnamo

Värnamo kommun har 2665 anställda. Av dem är 28 anställda med lönebidrag. De lönebidragsanställda utgör således 0,01 procent av de anställda. Det anser jag är en skamligt låg siffra.

När jag tog upp den här frågan vid senaste kommunfullmäktigesammanträdet tycktes kommunalrådet Hans-Göran Johansson, C, vara ganska nöjd med situationen.

Några drastiska åtgärder för att snabbt öka antalet lönebidragsanställningar är inte aktuella.

Ändå tycker man att kommuner och landsting borde vara på alerten när det gäller denna viktiga samhällsfråga. Men det är de inte. Privata företag är mycket bättre på att ta tillvara kompetensen hos personer med olika funktionsnedsättningar.

Och i senaste numret av tidningen Föräldrakraft citeras Henrik Dider, personalchef i hotellkedjan Scandic Hotels: ”Ett föredöme bland våra lokala chefer är Kåre Johansson i Värnamo.

Jag ringde upp Kåre Johansson för att höra hur han ser på den här saken.

Han berättade om när han tog emot en rullstolsburen ung kvinna som frågade efter praktikjobb. Först tänkte han: det går inte. Men han ändrade sig snabbt. Javisst, svarade han.

Det blev en ganska lång praktik. Det gick utmärkt.

Han menar att det är viktigt att företagare tar sitt sociala ansvar. Det ger inte minst marknadsfördelar i framtiden. Och han menar att det måste gälla även en kommun.

Jag har även talat med Britt Gunnarsson, länsordförande i DHR.

”Kommuner och landsting är väldigt dåliga på att ordna fram jobb till personer med funktionsnedsättningar”, säger hon. ”Så har det var i alla år.”

Hon har svårt att förstå kommunernas ointresse för den här frågan.

”Kan man få in kommuninvånare i arbetslivet så vore väl det väldigt bra”, menar hon. ”Det finns hjälpmedel som gör att personer med funktionsnedsättningar kan jobba med i stort sett allt”.

Det enda som krävs är lite vilja från kommunen.

Sätt upp ett mål. Jag tycker att Värnamo kommun som första mål ska ha att gå från 0,01 procent anställda med lönebidrag till 1 procent.

Det är inte mycket, men det är i alla fall något.